När jag kom hem från skolan tidigare ikväll hörde jag ett ynkligt jamande vid parkeringen. Sann djurälskare som jag är var jag tvungen att leta upp katten och klappa lite. Mer kelsjuk katt har jag nog aldrig träffat.

I alla fall, jag lämnade katten och tänkte gå in, men katten följde efter mig. Jag tänkte att han kanske var bortsprungen och tog med honom upp i lägenheten, där han började äta bulgur från en tallrik för att han var så hungrig.

Jacob gick till Ica för att se om någon hade satt upp en lapp om att katten saknades, medan jag rotade fram lite fisk ur frysen och gav till honom.
När Jacob kom hem berättade han att han minsann hade hittat en lapp med en bild som verkade överensstämma med katten. Lasse hette katten, en innekatt som hade varit bortsprungen sen 27 december. Vi ringde till numret på lappen, och en kvinna kom och plingade på tjugo minuter senare.

Och se på fan, det var visst Lasse som jag hade tagit med upp. Vilken tur! Tänk om jag hade låtit honom vara kvar ute, då kanske han aldrig hade kommit hem.
Dagens goda gärning minsann! Nu känns det fint i lilla hjärtat.